Peter Hansen - Peeter Uuskyla : JULY 1, 1979 (LP)

Peter Hansen - Peeter Uuskyla : JULY 1, 1979 (LP)

Regular price €17,00

OUTERDISK, OD1111122, 2020.

(LP) Limited edition of 300 copies

Release date: April 6, 2020.

Side A : JULY 1, 1979 Part 1 (22:36)

Side B : JULY 1, 1979 Part 2 (16:30)

After 41 years hidden in a dark cellar somewhere in Göteborg, now the time has finally come to present the magic explosion of sounds and feelings, recorded live by the vibrant duo of Peter Hansen, piano, and Peeter Uuskyla, drums, in the small club of "Studentkåren" in Göteborg, July 1st, 1979.
It is Peeter's own recording we hear here, made on his beloved Uher tape-recorder, and stashed away in the shadowy hallways of the allways since then.
The dynamic duo had been asked to play a set before the headlight of the evening, Pharaoh Sanders entered the stage, and, so they did!
They really did, and the walls of the city shaked.
The tiny place was crammed with free jazz enthusiasts, of which the notoriously stage-frightened Peter Hansen noted with a slight shock, but 'nothing's gonna stop them now'.
Of course, Swedish free form jazz history was instantly created.
And now, Dear listener, if you weren't there the first time around, here's your chance to catch up on the history of legendary performances and duos; Peter Hansen and Peeter Uuskyla live, July 1st, 1979.
As a final note, we might also add that the secret plans to sneak Pharaoh Sanders' away for a wild jam in the night; a plan that, rumours has it, also involved the legendary Bengt "Frippe" Nordström, was abruptly, and on very good grounds, we believe, immediately put to an end by Pharao's wife.
So, Chapter Two of this illuminated jam, we will only be able to listen to in the inner radio transmissons of our expanded minds.
But, luckily enough, Chapter One is always and forever one h**l of a killer, so, everything is just as it should be.
Peter Hansen and Peeter Uuskyla still rules, OK!

JULY 1 1979 Peter Hansen piano Peeter Uuskyla drums.

Utgiven av OUTERDISK. 

Inspelad för 41 år sedan, och som nu åter igen klingar i etern,  eller som Peter Hansen konstaterade efter genomlyssning: - "I ljuset av att Göteborgs jazzfestival 1 juli 1979 endast omfattade en (1!) dag var det synnerligen djärvt av programrådet att sätta vår oetablerade och stökiga duo som förband till ingen mindre än legendaren Pharoah Sanders vid kvällens konsert som ägde rum i Studentkåren. Peeter spelade in konserten med sin lilla reporterbandspelare (Uher) och rullbandet lades efter några genomlyssningar ad acta och glömdes bort. Det skulle dröja 40 år innan tejpen oväntat dök upp bland Peeters gömmor. Musiken kan bäst beskrivas som hårdsmält, oborstad hardcorespräck inspirerad av andar som Cecil Taylor, Alexander von Schlippenbach, Albert Ayler, Andrew Cyrille m.fl. Ett freeform-idiom som främst levde på ”bluesig” och ”black” energi framför de mer sofistikerade konstmusikinspirerade och konceptuella strömningar inom den fria jazzen, som också hördes vid den här tiden. Mina egna (dvs Peter Hansens) hågkomster från denna sällsamma kväll hade i likhet med inspelningen gömt sig såpass att min inre arkivarie efter idogt rotande i det förborgade endast hade med sig några dimmiga minnesbilder från kryptorna. Peeter berättade att minuterna innan vi äntrade scenen utbrast jag efter att ha gläntat på ridån: - J-vl-r!…det är ju för f-n fullsatt! (Ända sedan mina första pianoframträden i skolan har jag lidit av förfärlig scenskräck; en svårartad fobi som tyvärr bara blivit värre med åren och som än idag kan ge mig mardrömmar! Ett slags vertigo deluxe). Jag minns emellertid att vi framåt natten sökte upp Pharoah som med med sitt entourage hade sökt sig till restaurang Chez Amis. Syftet var förstås att locka med oss legendaren på ett nattligt jam! (Jag är inte säker, men tror mig minnas att även Bengt ”Frippe” Nordström var involverad i denna vidlyftiga plan.) Ett tilltag Faraons hustru på goda grunder satte stopp för. I min mångåriga tillvaro som gårdfarihandlare och vagabond i fru Musicas tjänst hör denna upplevelse till de mer säregna, och roligaste! Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det förflutna skulle uppenbara sig på detta vis.

...

Några randanmärkningar

Jag minns inte vem som först presenterade mig för Peeter eller under vilka omständigheter vi först strålade samman, men det gör detsamma...hursomhelst. året var i varje fall 1977, jag var nitton och kunde närmast beskrivas som en slags mager tonårsvariant av ”the Dude” - rollkaraktären som vi känner igen från bröderna Coens filmkomedi The Big Lebowski. Peeter bodde vid den tiden med sin dåvarande kvinna Anna-Lena i en söt liten stuga som med sina 3 våningar med ett rum i varje diskret klättrade upp för Fontinberget bakom östra gatan i Kungälv.

Friformjazz var något som jag endast mött i förbigående och små doser när jag året innan i en pyttdoftande jazzkällare vid Hvitfeldtsplatsen bevistade en intressant afton med pianisten Alexander von Schlippenbach och slagverkaren och mångsysslaren Sven-Åke Johansson. Av någon anledning kände jag mig lockad att försöka mig på hur högt och långt mina musikaliska vingar kunde bära när det kom till frijazz - en genre som ståtade med virtuoser som Cecil T, Per-Henrik W, och nämnde Alex von Schlippenbach. Tar man i beaktning att mitt musikaliska DNA redan vid den tiden närmast var av introvert men ändå otålig natur kan man lugnt säga att jag stod inför intressanta - som det heter i våra dagar - utmaningar.

I början spelade vi kvartettmusik med saxofonisterna Per-Anders Nilsson och Jan Amnehäll (två utlånade själar från kultbandet Olle Bäver), en konstellation som vid ett tilfälle 1977 fann vägen ända ut till radiohuset vid delsjövägen och därifrån vidare ut i etern. Som ett kuriosum kan nämnas att en av improvisationerna från denna session bar den profetiska titeln ”Så fixar man dasspapper”. Senare fick andra duktiga och djärva blåsare chansen att testa sin lungkapacitet hos oss. Tyvärr visade det sig svårt att sälja in vår något turbulenta och vildvuxna ljudbild och spelningarna var få och genomgpående dåligt betalda. Vi blev heller aldrig inlåtna på Nefertiti trots några idoga försök och våra ansökningar till konstnärsnämden och andra mecenater var idel nitlotter.

Peeter blev under dessa år något av en mentor för mig och introducerade åtskilliga intressanta namn såväl inom som utanför freeformidiomet. Stunderna i hans mysiga ” basement und männerhöhle” på östra gatan som var utrustat med piano, trumset, en imponerande skivsamling som innefattade allt från Stockhausen till Whistling Alexander Moore och inte minst jazz i alla dess former blev lite av ett universitet för min del. Våra jamsessions  som kunde rulla på i timmar, spelades in och analyserades och  efteråt spisades grammofon skivor som sköljdes ner med rödtjut. Emedan min tillvaro vid denna tid var en minst sagt rörig historia där jag periodvis saknade bostad och brottades med andra problem utgjorde turerna ut till Peeter och Anna-Lena ett nödvändigt avbrott och utgjorde tidvis ett andra hem.

Mycket har hänt sedan kvällen på studentkåren och jag tycker mig förstå att vår tids friformmusik genom de senaste decennierna gradvis har närmat sig, och kanske rent av lierat sig med nutida konstmusik och därmed följt upp den subtila typ av improvisationskonst som man på 70-talet kunde finna hos musiker som Derek Bailey, Fred Frith och Anthony Braxton. Peeters och min musik var dock av ett helt annat slag;  från ”andra sidan järnvägen” för att travestera Cecil Taylor från emedan den låg betydligt närmare den råa bluesiga energi man finner hos exempelvis Albert Ayler och nämnde Cecil Taylor.

1979 var året då aftonrodnaden hade sänkt sig över staden och dess elektriska vintergator började så saktliga tändas under mulen himmel. Rockmusikerna hade klippt sig, var välkammade, bar slips och hade bytt ut den oförutsägbara syratrippen mot det snabba urbana kolaruset. Cecil ersatte Andrew Cyrilles böljande långvåg med den mer ”kvantiserade” och rockiga  Shannon Jackson, discorytmerna byggde hållbara spjälstaket runt varje taktstreck och en ny metallisk era tog sin början. Borta var de soldisiga dagar då vi långhåriga troskyldiga småpojkar drog ut på landet med våra stålsträngade gitarrer och brännmärkta frisbee - givetvis rikligen försedda med billigt vitt vin, mellisar, rulltobak och en fet bit marockan. Spelningen på kåren denna sommardag den första i månaden juli år 1979 skulle komma följas av några enstaka gig senare på året och bortsett en tillfällig comeback i samband radioinspelning 1983 och uppföljande konsert på röhsska museet med saxofonisterna Sture Ericsson och Thomas Jäderlund gick mitt gästspel inom denna genre mot sitt slut.
Äras den som äras bör och utan Peeters idoga arbete och välgörande blinda tro på detta skivprojekt hade förmodligen denna rännil i svensk jazzliv varit bortglömd idag.
En solig septemberdag 1980, ett år efter spelningen på studentkåren befann jag mig på ett tåg på väg till Oskarshamn och de väntande kantorsstudierna.

Peter Hansen
Donsö, 6 - 8 april 2020


More from this collection